Det förtrogna

Ilar igenom Christine Falkenlands roman Öde, för att – i ett sammanhang som så kräver – så tvärsäkert som möjligt kunna uttala mig om bokens bibelreferenser. Och de finns där, bibelreferenserna, i ganska stor mängd. Värt att fundera på är hur det kommer sig att jag ser dem, läser in dem i de ord som är formulerade. Ett skäl är naturligtvis att det är just vad mitt öga söker och ibland tenderar man ju att hitta just det man letar efter. Själva avsikten lägger liksom in betydelser, eller åtminstone finner betydelser. Men än mer tror jag mina fynd beror på min egen förtrogenhet med bibeltexterna och min varseblivning, mitt språkbruk, präglat av denna förtrogenhet. Och det där är ju intressant – och viktigt – att vi kan styra vad vi ser, hör, läser, upplever. Då är det kanske inte så konstigt att den som vill se Gud i det som sker faktiskt gör det, att den som tränat sina sinnen och sitt liv för denna upptäckt också upplever den. Inte så att upplevelsen är en illusion, utan helt enkelt därför att det krävs en viss förtrogenhet för att se referenserna.