Förvandling

Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa, var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste.

Lovad vare Herren ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom.
(Ps 28:1-2, 6-7)

Visst är det väldigt ofta det som finns mellan dessa båda citat från Psaltaren som vi längtar efter. Förvandlingen som gör elände till lycka, som förvandlar sorg till tacksamhet. Och så är det just det vi inte får veta något om! Det tycks finnas något ögonblickligt i undret, något som sker och sedan är det annorlunda. Det kan vara ett ögonblick över tid eller ett mer punktuellt, men beskrivningen från det saknas. Det är situationen före och situationen efter som redovisas, men själva undret ryms inte i orden. Det obeskrivbara, det efterlängtade. Den längtande människan kan bara be med psalmens ord och invänta det ordlösa, då förvandlingen sker.