Yrväder

Får på bussen sällskap av en för mig främmande familj. Det är en pappa, en dotter och en son. Samtliga är mycket charmanta. Den minste, Oskar, har svårt att sitta still i sin pappas knä, han vill hela tiden vidare. Detta får pappan att upprepade gånger kärleksfullt säga till sonen, att han är ett yrväder. Blixtsnabbt går min association till en av den svenska litteraturens allra mest välkända inledningsord. Från August Strindbergs Hemsöborna: Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

En annan välbekant inledning till en bok, är den i 150 årsjubilerande Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga: Äntligen stod prästen i predikstolen.

En nutida inledning som bidrar med en liknande dramatik, står Björn Ranelid för i Kvinnan är först könet: I Annas varma innanhav låg grodden till en gosse som skulle födas med vattenskalle och vanställd kropp.

Gemensamt för dessa tre är, att man som läsare kastas rakt in i något. Det är inget trevande, utan rakt på. Det är sådant som kan föda lusten att fortsätta, att få vara med i det om pågår.

Det där mötet med yrvädret på bussen, var också ett sådant där kast in i det pågående, sådant som är livet. Redan när vi föds är skeendet igång. Det är inte så att allting startar när vi föds och livet i världen tar sin början för oss, utan allting pågick för oss, och kommer att så göra efter oss. Det vi har att göra är att låta oss kastas in. Kastas in i den värld som böckernas berättelser är och framförallt i den berättelse som är vårt liv.