Ett språk, en bok

Och som om Vårherre hade avsett att människor skulle leva överallt på jorden, kom de att slå sig ned i bördiga trakter, att slå sig ut till karga områden, att klösa sig fast vid allt magrare kläppar, att hoppa mellan tuvorna i bottenlösa kärr, och bygga sig en stuga ytterst i snön.

Så inleds Sara Lidmans Jernbaneepos som består av sju böcker om livet i västerbottniska Lillvattnet. Jag har just påbörjat läsningen av detta litterära verk och fängslas så här långt främst av språket. Det är ett språk som kräver en del av läsaren.

Där finns bibelrefererande undertonerna (eller är det månne övertoner?), där finns stavningar och uttryck från svunna sekler, där finns västerbottniska idiom. Där finns den värld som detta språk betecknar och den värld där detta språk talas och dessa världar möter mig där jag finns något hundratal mil söder om och ungefär lika många år efter händelserna i Lillvattnet.

Mellan oss bygger Sara Lidman den bro, där språket kommunicerar oss. Det är det som är boken.