Om Abraham berättar Romarbrevet:
Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde. (Rom 4:18)
Det är ju inte utan att det där är rätt så gäckande. Att hoppas där det inte finns något hopp. Är det ett hopp på något som inte finns och alltså inte är reellt möjligt? Ja och nej, tror jag. Abraham hoppades på det som var orealistiskt, att han och hans fru Sara som gamla skulle få en son, något som sedan decennier var en omöjlighet enligt den biologi som är människans. Samtidigt hoppades Abraham på något som i allra högsta grad var rimligt och möjligt, han hoppades på att ett löfte från Gud skulle infrias.
Och någonstans där svindlar tanken ohejdat. Hopp som uppfylls, inte därför att det egentligen är möjligt, utan därför att Gud har gett ett löfte.
Det är vad man kan kalla hopp det, hoppet om förverkligandet av det till synes omöjliga.
Och någonstans här inser jag att detta var betydligt mer personligt än bara så där i största allmänhet, som jag trodde då jag började skriva om Abrahams orimliga hopp. Det är nog bäst att jag än en gång slår följe med Abraham på trons väg och hoppas på det som inte hoppet kan rymma.
Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. (Hebr 11:1)
9 maj 2008
Hoppfullt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej där!
Har av någon märklig anledning hittat hit till din blogg. Sökte något på google och din blogg dök upp framför mina ögon.
Har bara hunnit läsa några av dina inlägg och njutit av några bilder, men känner redan att jag har hittat en syster i Herren i dig! Jag blir glad av att läsa det jag har fått ta del av och ska läsa mer! Undrar just vad den där lilla talgoxen kom med för budskap... =)
Ville bara lämna ett litet fotsår här...
Om du vill är du välkommen att kika in på min blogg:
appelgrens.bloggspace.se
Guds frid, från en pilgrim till en annan!
fotspår, ska det ju stå såklart... =)
Åsa, vad trevligt. Välkommen som läsare och följeslagare.
Skicka en kommentar