Det kom ett brev

Igår fick jag ett brev. Det var poststämplat på alla hjärtans dag. Brevet var avsänt från huvudstaden och kom alltså fram exakt fyra månader senare än vad avsändaren förmodligen tänkt sig. Innehållet var en kontrolluppgift till inkomstdeklarationen. Tur då att inte enbart posten har makt över redovisningen i deklarationen, utan även samvetet. Och Skatteverket förvisso.

Jag läser om flaskposten som tog sexton år på sig att nå fram. Den gjorde resan från en sexåring till en annan. Och nog känns det betydligt mer spännande än mitt vilsegångna brev.

Den sexåring som en gång skrev brevet i den där flaskposten träffar nu – som en vuxen man – den sexåring som blivit brevets mottagare. Så möter det brevskrivande barnet både sin mottagare och sig själv, då korken tas ur flaskan och sexton år av förvarad barndom släpps ut. Vad var det som stängdes in där i flaskan en gång, och vad är det som kommer ut. Ja, jag vet inte, men lockas av att man på något sätt kan stänga in ett stycke tid så där och så möta den som om ingen tid gått, samtidigt som det är just tid som gått.

Så gäckande är tiden, den går och den finns kvar. Och i oss finns både det sexåriga barnet som skickar ett brev i en flaskpost, den vuxna människan som kanske glömt sitt barndomsäventyr och den sexåring som hittar och med spänning öppnar flaskan och släpper ut en svunnen tid som blir närvarande.

Allt flyter samman, allt ryms i en människa, både det som var nu i en annan tid och det som är nu i detta nu.

Mitt brev från arbetsgivaren jag en gång gjorde tjänster åt, är knappast särskilt spännande, men även det låter på sitt sätt tiden möta sig själv. Så på så vis är både försenade brev och långsamt guppande flaskor ett sätt att liksom hejda tiden en stund.