Det religiösa

Synen på religiösa människor och i vårt fall företrädesvis kristna är alltid lika intressant. Birger Schlaug skriver om detta i Dagens sommarblogg där han gästspelar denna vecka.

Jag har berättat för, för [sic!] några av dem jag träffat, att jag under veckan bloggar för Dagen. Folk tittar undrande på mig. Är Birger galen eller nå´t?

Samma sak hände förresten när jag gick en Alphakurs. Kompisar var oroliga när vintermörkret ersattes av vårljus. De undrade om folk då inte såg att jag var på väg in i kyrkan, och om jag inte borde tänka på ryktet... Ha! Det gäller att vara nyfiken! Och inse att man tillhör en minoritet i världen om man inte tror. Vilket bör föranleda viss ödmjukhet.

Ja, det är ju faktiskt så, att egentligen är det att inte tro som är det konstiga, att säga sig inte vara religiöst troende är anmärkningsvärt. Det tycks liksom svårt för människan att komma undan det religiösa – oavsett vad hon väljer att kalla det har hon ofta någon tro som innefattar någon eller något större än henne själv och oberoende henne själv. Klädsamt med någon som både ser och erkänner detta.

Vidare skriver Schlaug:

Hur många som upplever sig som kristna, är egentligen kristna i Biblens [sic!] mening? Har mött åtskilliga som identifierar sig som kristna – de har sett ett ljus vid något tillfälle, upplevt tröst eller ro när det som bäst behövts eller säger sig mött Jesus i sina hjärtan eller till och med framför sina ögon – men som aldrig har läst boken som utgör urkunden.

Och det är väl just därför som det inte längre är så självklart vad det betyder när någon säger sig vara kristen. Kopplingen mellan urkunden – Bibeln – och tron i Sverige idag tycks ha gått av någonstans på vägen. Det är ju inte utan att jag – utan att ha något enkelt svar – kan undra över vilken del kyrkan har i det där brottet.

(Schlaug bidrar med ytterligare intressanta tankar i sin blogg, varför den rekommenderas för läsning.)