Prissättning

Det är onekligen något rörande med den gamla damen som vägrar lämna sitt hem. Om hennes idoga halsstarrighet kan man tycka olika saker, men det jag faller för är hennes brist på affärssinne. Hon är helt enkelt inte till salu – och inte hennes hus heller uppenbarligen.

Den gamla damen blir erbjuden svindlande summor för sitt lilla kyffe till hus, men hon antar inte erbjudandet om en stor penningsumma i utbyte mot att hon packar sina tillhörigheter och flyttar på sig.

De som har makt att bestämma förordade köpcentrum och parkeringshus i området där hennes hus låg. Och det byggdes, den lilla stugan omringades av betongväggar. Nog hade det varit lugnare att flytta, får man förmoda. Men somligt är inte värt att ge upp, inte ens för alla pengar i världen. Så var det tydligen, av någon anledning, för den gamla damen och hennes hus. Och just det: att inte vara till salu, att inte låta sig köpas för pengar, är en egenskap jag hyser inte så liten respekt för. Inte minst i en tid och ett samhälle där pengar och allt som kan köpas för pengar är det enda som värderas verkligt högt.

En bångstyrig dam på andra sidan Atlanten illustrerar detta på sitt sätt och hon bör inte förlöjligas utan – så här efter sin död – mana till eftertanke. Inte om huruvida vi ska sälja vårt hus om det planeras stora byggen i betong runt omkring, utan om vilket priset är på våra liv.