Det tidlösa teet

En dag när jag kommer hem står teet som jag gjorde i ordning på morgonen fortfarande kvar i sin kopp. Orört. Jag hann helt enkelt inte dricka det. Nu står det där och allt som har hänt är att det kallnat. Annars är ingenting förändrat.

Det är en märklig känsla att se det orörda, oavslutade, att liksom komma tillbaka till något som avbröts, men som ger intryck av att inte ha varit utsatt för tidens förändring. Ungefär så är det kanske med himlen. Som att komma hem till det som inte berörts av tidens nötning. En kopp ångande hett te, färdig att dricka, ständigt nykokt. I det hem där tiden inte stannat, utan där tiden aldrig funnits.