Protestanten och den teatrala gestiken

Misstanken är sedan länge väletablerad. Nu blir den ytterligare bekräftad.

Ronny Ambjörnsson berättar om italienaren som inte kunde tala till följd av det kyliga vädret. Det var helt enkelt för kallt att ta händerna ur fickorna. Italienaren kunde alltså inte prata utan hjälp av händernas gester. Så är det naturligtvis inte, men bruket av gester tycks avta med stigande breddgrader. En svensk gestikulerar således inte, för detta är hon alltför väluppfostrad.

Så skriver idéhistorikern Ambjörnsson i boken Tokstollen och lägger även in en religiös aspekt i det hela. Gestikulerandet är generellt yvigare i kulturer som är katolska. En protestant är mer återhållsam med kroppsspråket. Gestiken var en del i den katolska liturgin så som den utvecklades i medeltidens kloster. Kanske något som bidragit till dagens syn på och användning av gester i dagligt tal. I så fall försvann nordbornas gester i spåren av reformationen. Kanske var det så.

Ambjörnsson talar om det teatrala inslaget i den katolska liturgin vilket skiljer sig markant från protestantismens bokliga orientering. I sin förlängning blev detta föreställningen, att det är orden som ska tala och endast orden, inte orden och agerandet. Gesterna fyller inte längre någon funktion i en sådan språk- och kommunikationsuppfattning.

Åtminstone skulle det kunna vara så utvecklingen sett ut och olikheten odlats. Och i så fall stärks inte bara min gamla misstanke om att jag är född i fel land, utan jag får också en ny att odla, nämligen den att jag i själva verket är katolik.