Religion till salu

Igår kommenterade jag att tidningen Dagen fått utmärkelsen ”årets varumärke i Almedalen” för sin satsning (g) som i Gud. Och det är verkligen värt att gratulera och uppmärksamma. Men en sak i juryns motivering har gett mig anledning att fundera lite. Så här lyder motiveringen i sin helhet:

Ett gammalt varumärke har förnyats och förts mot nya höjder. Genom en folklig förankring och modet att sticka ut har varumärket stärkts. En hög igenkänningsfaktor väcker ständig nyfikenhet och fångar nya målgrupper. En 2000-årig strategi har gett utdelning. Hav har delats, murar blåsts ner – ökenvandringen är över.
För ett smart, strategiskt och stilfullt varumärkesarbete under Almedalsveckan utdelas priset Årets varumärke i Almedalen.

I motiveringen tycks det som det är Gud, snarare än (g) som i Gud, som ses som ett varumärke. Kan Gud vara ett varumärke? Jag ser nu att Dagen undrar detsamma genom att ha den frågan som Dagens fråga just nu.

Att tala om Gud som ett varumärke ger intryck av dels att Gud är en vara och dels att jag är en kund. Gud är i så fall en vara bland andra och jag har att välja bland varor som i mångt och mycket är likvärdiga alternativ till det som jag i egenskap av kund förväntas efterfråga. Vem som har bestämt, designat, utvecklat och producerat varan framgår inte. Inte heller vem som saluför den.

Är inte detta väldigt typiskt för vår tid och vårt samhälle? Konsumismens avgudatempel där allting ska väljas – till förbannelse – och där livet tycks gå ut på att värdera, byta upp sig, köpa nytt, konsumera och vara kund på heltid.

Gud är ingen vara man kan välja på den religiösa marknaden. Inte ens om modereligionen heter smörgåsbordsreligiositet där individen själv väljer ingredienserna i sin religion. Gud förändras nämligen inte, även om människors uppfattning om Gud gör det. Gud är inte heller till salu. Nåden som Gud ger, den är gratis. Den kan inte säljas, bara mottas som en gåva.

Gud är ingen vara och jag är ingen kund. Gud är inget varumärke som ska marknadsföras och jag ingen kund som ska snärjas i konsumtionens namn. Nej, valet av Gud handlar om att Gud först har utvalt mig, inte för att Gud är kund, utan för att han är skaparen.

I detta perspektiv blir juryns formulering ökenvandringen är över nästan lite oroväckande. Tror de att (g) som i Gud konserverat Gud, att en 2000-årig strategi äntligen kommit i harmoni med vad människor vill ha, inte med vem Gud är. I så fall blir utnämningen lite smutsig. Men kanske är det bara som vanligt, svårigheten att skilja Gud från talet om Gud som är orsaken till förvirringen.