Kreativt

Inte så ovanligt är det, att då datorn stängs av och skärmen blir lika svart som höstnatten, då dyker de kreativa tankarna upp. Som om bortkopplingen från den ständiga kontakten med omvärlden och möjligheten till omedelbar informationssökning gör något med de egna förmågorna. Det finns uppenbarligen mycket att hitta då möjligheterna att söka beskärs.

Året runt

Det finns ju påtagliga likheter mellan livet och årets och årstidernas gång. Vi tycker att sommaren går fort. Och att livet gör detsamma. Jordens och livets blomstringstid hastar förbi. Kanske är den nästan över innan man förstår att den varit.

I synfältet

Nu ser jag det, att lönnen börjat få sina löv höstfärgade. Det är snart dags nu, förberedelserna är i full gång.

Störning

Ibland händer det något som liksom kommer in och stör det lugn jag tycker mig annars vara benådad med. Som regel är det någon småsak och något som egentligen inte är särskilt väsentligt. I alla fall inte i ett vidare perspektiv och definitivt inte i ett evigt perspektiv.

Ändå kommer det där ibland och stör. Häromnatten sov jag lite knackigt till följd av någon sådan där störande oväsentlighet. Så läser jag i Bibeln om hur Petrus i sitt andra brev talar om att han ser det som sin plikt att hålla oss vakna med sina påminnelser om vikten av att sträva efter att bli delaktiga av gudomlig natur. Det talas om tro, styrka, kunskap, själbehärskning, uthållighet, gudsfruktan och kärlek. (2 Pet 1:2-13)

Och så blir jag förtvivlad över att det så sällan är sådana saker som kommer in och stör mig, att jag inte lever ett fullt ut gudfruktigt liv. Så nu önskar jag en störning i störningarna, så att de mera handlar om min bristfälliga strävan efter delaktighet av gudomlig natur och mindre om världsliga struntsaker.

Gott och bra - för alla

Efter att fler gånger än vad som är uthärdligt ha hört individualismens och egoismens mantra, ”det som känns bra för mig är bra för mig, och det som känns bra för dig är bra för dig”, var det onekligen befriande med orden som slank ur en av kvällens bedjare i kyrkan. Det var apropå att det parallellt med bönemötet pågick en högljudd och inte helt tonsäker sångövning i en av kyrkans lokaler. Istället för att låta oss störas av det höga ljudet skulle vi be och det var då han sa, bedjaren: Det som är bra för dem är bra för oss.

Den vackra människan

Svenska Dagbladet berättar om företaget som erbjuder retuschering av skolfoton så att barnen får vitare tänder, jämnare hy eller mindre näsa. Jag undrar om det finns något annat än negativa ingredienser i ett sådant erbjudande.

Visst skulle även jag bli snyggare av en och annan retuschering. Men nu är ju inte människans kallelse att vara vacker, utan att vara just människa. Människa i mångfalden av människor. Den som lär sig se människan som människa – skapad till Guds avbild – ser skönheten träda fram hos både sig själv och medmänniskorna.

Dessutom har någon sagt att fram till fyrtio års ålder kan människan vara vacker till följd av estetiska företräden, efter fyrtio är hon vacker till följd av sina erfarenheter. Antingen är det så eller så är det ögat som behöver sin tid för att vänja sig vid att se människan som vacker, just så som hon är. Hur som helst är det bättre att låta livserfarenheten mejsla fram skönheten än att låta penningstyrda affärsidkare gör det.

Det exotiska Sverige

Så exotiskt Sverige är!

Igår var jag i huvudstaden och eftersom jag vid tolvsnåret råkade befinna mig i trakterna av kungliga slottet och mitt minne tydligen befann sig på samma plats, kom jag att bevista vaktavlösningen. Där var gott om turister. Där fanns japaner med kameror i högsta hugg och där fanns amerikanska medelålders damer i fritidskläder och där fanns en massa annat folk med odefinierbara språk. Ett tag fick jag för mig att jag nog var den enda i samlingen som tänkte på svenska.

Hur som helst avnjöt vi föreställningen med vaktavlösningen tillsammans. Vi lyssnade till arméns musikkår som besitter den imponerande simultanförmågan att kunna marschera och spela samtidigt. Och någonstans där, redan i den inledande marschen, blev jag så rörd av stunden att det nästan var absurt. Jag insåg hur exotiskt detta är!

Varje dag, samma klockslag, samma procedur. Det är vaktavlösning vid slottet. Något som pågår varje dag på samma sätt, på samma plats, år ut och år in, det måste väl ändå betraktas som något typiskt. Således är vaktavlösningens teaterstycke något typiskt svenskt.

Och jag står där, inför detta typiska, och känner mig exotisk. Med mitt hem beläget endast några mil från platsen där jag står och beser skådespelet vid slottet, kan jag ändå finna detta exotiskt. Kanske är det inte de långa resorna, de främmande kulturerna med de lokala sederna som alltid är det mest exotiska, utan det kan lika gärna vara att se det som pågår mitt ibland sitt eget. Åtminstone var det så för mig igår.

Skillnad

Björn Ranelid skriver i Synden att

[Gud] gör skillnad utan att säga varför.

Det där gäckar mig. Det finns något både tilltalande och frustrerande i den där meningen. För vad betyder det? Fast vad spelar det för roll vad det betyder. Men är det så, att Gud gör skillnad utan att säga varför?

Inblick

Vid grannhuset växer det två solrosor. De har vuxit sig rejält höga. Det är nästa så att de kikar in genom fönstren på andra våningen. En sådan fönstertittare skulle jag också vilja ha.

Vi människor

Nu hör jag klockorna vid kyrkan ringa helgsmål. Detta samtidigt som jag avslutar läsningen av Björn Ranelids Öppet brev till George W Bush.

Det är en märklig bok. Självklar. Naken. Genialisk.

Ranelid beskriver inte verkligheten, han skriver verkligheten. Det är inte på låtsas, det är på riktigt. Boken är ställd till USA:s president och till mig. Vi är människor.

För den som gärna vill att Bibelns kärleksbudskap, förmedlat av och genom Jesus, ska handla om individens rättigheter kommer blir besviken på Ranelids bok. Här är det det medmänskliga ansvaret som står i centrum, väl grundat i Jesus kärleksbudskap.

Ranelid låter Jesus möte med kvinnan vid brunnen bli mötesplatsen för vänner och fiender. De samlas där vid brunnen och dricker vatten tillsammans – det livsuppehållande – och sänder varandra vidare med orden gå nu och synda inte mer.

Det ringer till helg, en av alla våra vardagar. Människans dagar, att leva sitt liv. Att stämma möte vid brunnen för att dricka av livets vatten. Alla vi som boken är tillägnad:

[D]e välartade människorna, rika och fattiga, horor, alkoholister, narkomaner, banditer och hem- och hjärtlösa. Ingen är glömd eller förvisad.

Längtan och förkunnelsen

Tanken vandrar vidare kring det där med framtidshopp (se förra inlägget). Undrar om inte hur vi ser på och vad vi tror om framtiden påverkar våra handlingar, våra förhållningssätt nu. Vår strävan beror av vad vi tror ska komma sedan.

Matteusevangeliet (13:33) talar om hur en liten bit surdeg, då den knådas in genomsyrar hela degen. Så tror jag att det är med talet om framtiden också. Om allt som sägs om framtiden är i dystra och negativa termer hur blir det då med strävan? Längtan finns där, längtan till det bättre, till det annorlunda. Men vad ska människan sträva mot om hon inte har något hopp?

Att förkunna frihet för de fångna (Jes 61:1) är kyrkans uppgift. Människor fångade i sin ouppfyllda längtan efter en bättre framtid finns det alltför gott om. Jag längtar efter att kyrkan (det vill säga jag och mina trossyskon) ska våga tala om framtiden så som Bibeln gör det. Så att surdegen – den positiva framtidstron – får genomsyra hela våra liv och vara det som styr vår strävan och våra handlingar.

Sedan - i framtiden

Inte så sällan förundras (om det nu är rätt ord) jag över att människor i så stor utsträckning tycks vara på väg till något ”sedan” då livet ska bli annorlunda, bättre, mer meningsfullt. När solen skiner igen, när jag är ledig nästa gång, när lönen kommer, när barnen blivit stora, när jag gått i pension, och en massa annat. En massa annat som inte är nu utan sedan och allteftersom ”sedan” inträffar är man ändå inte nöjd utan talar om och ser fram emot nya ”sedan”.

Vi tycks se fram emot ett ”sedan, utan att för den skull ha någon tydlig framtidstro. Talet om framtiden – i den mån det förekommer – blir allt dystrare, det är miljöhot, krigshot, sjukdomslarm och det ena med det andra.

Det fanns en tid då man i kyrkorna (i alla fall en del av dem) talade väldigt mycket om framtiden, det var ett ständigt ämne för omtalande. Detta tycks ha försvunnit. Så samtidigt som människorna uppenbarligen längtar efter en framtid annorlunda än det innevarande nuet, talas det inte om en sådan framtid. Drömmen lever i människan, den får lite absurda uttryck men den lever. De som har verklig framtidstro att förmedla, de tiger .

Förkunnelsen om himlen och om Jesus andra tillkommelse – vart tog den vägen?

En sådan lycka

En sådan lycka och tillfredsställelse när jag får famna de böcker som ska bli föremål för läsning de närmaste dagarna. Längtar efter att låta mina ögon och tankar vila i deras ord och mellanrum. Detta möte.

Blommor

Jag fick en bukett blommor häromdagen. Nu står den här som en fröjd för sinnena och själen. Inser att det är alldeles för sällan jag har en bukett blommor som sällskap på det där sättet. Men jag får ju inte blommor så ofta. Och inte plockar eller köper jag blommor själv så ofta heller. Det är synd, för det är så trevligt med en bukett blommor i blickfånget. Och så enkelt är det att förgylla en vanlig dag i ett liv.

Att behöva Gud

Läser i ett sammanhang något i stil med att tryggheten i livet är att Gud finns där då jag behöver hjälp och stöd. Det slår mig att det nog ofta är så vi talar om och ser på tron på Gud: någon eller något som finns där när vi behöver det.

På så sätt blir Gud en bra-att-ha-sak, ungefär som verktygen i verktygslådan, som är bra att ha då en skruv behöver dras åt eller så. Eller som den är grejen jag har i köket som jag inte vet vad den heter. Den är för att kärna ur äpplen med och inte är det ofta jag använder den, men vid enstaka tillfällen är den bra att ha, då jag behöver den.

Vad händer med tron på Gud då jag inte behöver Gud eller tror mig inte behöva Gud, då jag tycks få ihop livet på egen hand? Funderar på om det kanske är att behöva Gud då jag till synes inte behöver Gud, som gör den stora skillnaden i ett liv. Det är då tron syns, det är då tron får djupare betydelse och det är då mitt liv påverkas av sin skapare, av Livet självt.

Och det där med att påverkas av Livet självt är ytterligare en sak jag funderar över. Mer om det en annan gång kanske.

Lära om, lära av, lära om

Funderar en del på skillnaden mellan att lära om och att lära av. Att lära om någonting betyder väl i första hand något slags faktakunskap, antar jag, medan att lära av är en mer konsekvensartad kunskap.

Men att lära om någonting kan också leda till att man får lära om och då har man helt plötsligt lärt sig något av det som man lärde sig om.

En del inbillar sig att det går att skära av kristendomen från det svenska folket, samhället och kulturen och skapa ett neutralt land utan alla religiösa kopplingar. Naturligtvis låter detta sig inte göras. Helt enkelt för att vår historia i så stora stycken är kyrkan, kristendomens historia i vårt land. Kyrka och stat har varit förenade fram till för bara några år sedan och kyrkans inflytande över människor, samhällen, fostran, lärande och handlande har varit helt dominerande. Att då tro att det går att förstå sig själv, sin historia, sina medmänniskor och sitt samhälle utan kunskap om denna allt dominerande kyrka och religion är naivt.

Man kan mycket väl göra skillnad mellan religion som kultur och som tro. Det handlar om att lära sig om eller att lära sig av. Man behöver inte vara eller bli troende själv bara för att man lär sig om en religion. Jag är till exempel vare sig muslim, hindu, buddhist eller något annat trots att jag läst ett och annat om dessa religioner och dessutom läst några av deras respektive heliga skrifter. Nej, det jag fått är en kunskap om något och därmed en större förståelse för människor, kulturer, handlingar och föreställningar.

Enda risken med denna kunskap där man lär om någonting är att det kan leda till att man lär om. Till exempel att man tvingas konstatera att det finns fler sätt än mitt eget att uppfatta, tolka och förstå världen. Detta helt enkelt därför att människor väljer vad de ska lära sig av och inrätta sitt liv efter. Detta val hör samman med kunskapen om något. Utan att veta något om någonting vet jag inte vad jag väljer och därmed inte heller vad jag väljer bort. Detta gör mig till en inskränkt och intolerant människa. Och vem vill vara en sådan. Nej, att lära om och att lära av är två perspektiv i livets skola.

Gott sällskap

Alla har vi väl hört talas om vikten av bra sällskap. Att böcker kan vara ett bra sällskap vet nog också många. Jag har just läst några hundra sidor bok lik vilken som helst. Inte bra, inte dålig, bara ingenting av intryck eller bestående tankematerial. En vanlig bok helt enkelt och det som fick mig att läsa hela var egentligen att den i de referat som fanns från recensioner den fått angavs vara så bra, spännande och psykologiskt fullkomlig. Det var den inte.

Nu längtar jag desperat efter bättre sällskap. Främst är det tre män jag önskar nära gemenskap med genom deras böcker. Jag vill läsa Björn Ranelid, vad som helst som jag inte redan läst, men gärna Öppet brev till George Bush; Torgny Lindgren och Norrlands akvavit; och sist men inte minst Imre Kertesz och hans Fiasko.

Det blir till att bunkra upp med goda vänner och därmed gott sällskap. En trave böcker att samtala med.

Citerad

Så har min blogg tagit sig in i dagspressen genom att citeras av Elisabeth Sandlund i Dagen, apropå förslag till kristna kvinnor lämpliga att stå staty.

Väntad rädsla

Så har det – helt väntat – blivit upprört efter att Aftonbladet häromdagen hade ett webbtv-inslag om Prisma teknik och deras tryckknappar för övergångsställen. Svenska Dagbladet presenterar det som en nyhet, ett ”avslöjande” säger man, att det i det finger som pekar uppåt finns en tanke att det är Jesus som är enda vägen till Gud. Det är i alla fall så tillverkarna säger att det ligger till.

Det upprörda består, enligt den som lämnat in en JO-anmälan, i att någon svensk myndighet fattat beslut om att köpa in produkter med ”dolda kristna budskap”. Exakt vad det är man är rädd för framgår inte. Det största avslöjandet är väl dock den religiofobi som lyser pinsamt klart i och med denna rädsla. Att tidningen Dagen dessutom omskrev det ”dolda budskapet” redan för flera år sedan, är kanske mest en kuriositet som avslöjar de upprördas läsvanor eller medias varierande genomslagskraft.

Vem frågar

I helgen besökte jag Katarina kyrka på söder i Stockholm. Där försåg jag mig med en liten folder kallad ”Gudstjänst”. I den finns följande påstående:


Jag blir bestört: Är Gud alltså ointresserad av mitt liv! Jag som i hela mitt liv trott och blivit lärd raka motsatsen, nämligen att Gud är intresserad av både mig och mitt liv. Redan barnabönen lärde detta: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer.

Skulle Gud inte fråga efter hur jag lever mitt liv? Detta är för mig helt obegripligt och jag blir bedrövad av att finna denna information i en kyrka som påstår sig stå för tron på Gud och förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus. Ibland är ju detta den enda trösten i ett liv, att i alla fall Gud är intresserad, ser och bryr sig.

I värsta fall är påståendet i broschyren från Katarina kyrka uttryck för undvikandet av en annan sak. För med påståendet att Gud frågar efter hur jag lever mitt liv, följer också att Gud kanske har synpunkter på hur jag lever mitt liv. Och något sådant vill naturligtvis inte den individualistiska privatreligiösa svensken veta något om.

Men Gud vill. Gud vill veta om våra liv, Gud bryr sig om hur jag lever mitt liv. Och Gud har synpunkter på hur jag lever mitt liv. Inte för att sätta dit mig eller göra livet svårt för mig, utan precis tvärtom. Gud är intresserad av hur jag lever mitt liv eftersom Gud vet bättre, ser längre och därför kan vägleda mig.

Att låta Guds fråga om hur jag lever mitt liv ständigt ljuda, blir därför den bästa tonen för att leva det bästa livet. Inte enligt den här världens ordning och mode, men efter den ordning som är den väsentliga och gudomliga. Det är detta som är kärleksbudskapet – det som Bibeln talar så tydligt om.

Gud frågar efter hur du lever ditt liv.

Uppförande och ordning

Nu har jag blivit påmind om det flera gånger den senaste veckan. Detta att så många människor tycks tro att bara för att de anser sig ha rätt får de uppföra sig hur som helst. Allra tydligast blev detta en tidig morgon på tåget. En man och en kvinna visade sig ha olika uppfattning om var ben och handväskor lämpligen placerades i det gemensamma utrymme som stod till deras förfogande mellan de mittemotvända sätena.

Vem av dem som eventuellt hade rätten på sin sida vet jag inte och egentligen spelar det ingen roll. Det som väckte all uppmärksamhet var framförallt kvinnans uppträdande, då hon gång på gång provocerade mannen genom att tillskriva honom diverse avsikter, som han själv aldrig sa något om. Hon fick hans uppfattning om var han ville ha sina ben till att handla om både kvinnofientlighet och sexism. Nu använde hon inte dessa uttryck, hennes språk var betydligt mer primitivt, men uppenbart var att hon utgick ifrån att hon – som ansåg sig ha rätt – var fri att uppföra sig hur som helst mot mannen ifråga. Att han helt enkelt förtjänade att bli etiketterad på detta vis, enbart till följd av att han hade ett önskemål som inte sammanföll med hennes syn på saken.

Vart tog vanlig medmänsklig hövlighet vägen? Man måste inte – och kan inte – vara överens med alla och att konflikter uppstår både här och där är inget anmärkningsvärt. Men det betyder inte att ansvaret för vårt uppträdande upphör. Nej, även om vi anser oss ha rätt fortgår vårt ansvar som människor, att bemöta andra med vanlig hyfs och sans. Vi är ju faktiskt var och en med och skapar den miljö vi ska leva i och vårt bemötande mot andra har betydelse för deras bemötande gentemot oss. Jesus formulerar detta så väl i orden:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)

Nyord

Så kan det rapporteras att ett nytt ord nått in i ordlistorna. Det av landshövding Mats Svegfors uttalade och av chefredaktör Elisabeth Sandlund nedtecknade ordet ”påkristning” har nu fångats upp av den i allt väsentligt utmärkta ordlistan www.tyda.se.

Trevligt, tycker en ordälskare med intresse för religionens plats i det svenska samhället (och språket).

Enskilt rum

En av Svenska Kyrkans biskopar kommer med den till synes goda idén att fler gudstjänster borde direktsändas via webb-tv. Å ena sidan kan detta bereda ett inkluderande i en gemenskap som man av något skäl inte själv fysiskt kan närvara i. Å andra sidan blir det en hjälp för människor att inte behöva gå till kyrkan, det vill säga ett individualiserande av tron. Att man kan välja när man själv vill se gudstjänsten, anges vara ett av biskopens argument för fler webb-tvgudstjänster.

Just det! Så vill dagens svensk ha det: Religion på egna villkor, när jag vill, som jag vill.

Personligen ställer jag mig frågande till om det verkligen är kyrkans uppgift att bekräfta en sådan bibelfrämmande individualisering av den tro som förvisso är individens men ständigt också är kyrkans. Bibeln känner ingen privatreligiositet, det borde inte heller kyrkan göra.

Tilltalad

Länge nu, alltför länge, har jag väntat på den dag då allt jag har att meddela i min blogg är några korta men sprängfyllda meningar. Men längtan bara fortsätter, blir inte besvarad. Men nu blir den uttalad här. Detta är vad jag intensivt längtar efter att kunna säga vid slutet av en dag:

Idag har jag fått massor gjort.
Jag har inte gjort någonting.
Gud har talat.


Dessa ord har jag skrivit i ett par omgångar tidigare och varit på väg att lägga ut på bloggen. Men det har ändå inte blivit så. Men nu är det dags. För medan jag trampade hem på min cykel ikväll föll det på plats. Det är dessa så vältummade ord som just nu bäst rymmer det himmelska i det jordiska. Det är just detta och ingenting annat som skett den senaste tiden.

Mycket påtagligt. Flera gånger. Ständigt. Och oåterkalleligt.

Gud har talat. Guds ord är verksamt, Gud har handlat.

Galen predikant

Häromdagen efterlyste Elisabeth Sandlund kristna kvinnliga kandidater till en staty. Jag kan inte låta blir att tänka att jag vill se Predikare-Lena som staty. Men kanske beror detta bara på att jag så nyligen läst Göran Palms utmärkta skildring på blankvers i Sverige En vintersaga.

Predikare-Lena var östgöten som i början av 1800-talet blev inhyst på mentalsjukhuset i Vadstena till följd av att hon envist predikade evangelium var hon kom åt. Till följd av detta ansågs hon galen och sjuk i någon psykisk diagnos.

Att sjukdomsförklara den troende är något som näppeligen nått sitt slut – än idag anses den hängivet religiöst troende tämligen galen av många i det samtida samhället. Visserligen kan man gärna vara troende – med fördel på något hemsnickrat smått obskyrt – men att låta tron vara på den som är större än jag själv, och låta mitt liv formas därefter, är alltfort en galenskap.

Nu är ju mentalsjukhusen avskaffade, så där kan inte de religiösa spärras in längre, men å andra sidan tycks alltför många predikanter alltför formbara efter tidens anda, så de bär knappast någon indikation på galenskap i den värld för vilken korset är en dårskap.

Med Predikare-Lena var det annorlunda. Hon predikade för att det så skulle vara – evangeliet ska förkunnas – och inte för att hon blev omtyckt och accepterad för att hon gjorde det. Det är sådana predikanter vi behöver och därför är Predikare-Lena min kandidat till staty.

Morgon

Smyger upp för att inte störa tystnaden. Tänder ingen lampa för att inte besvära gryningen. Vaknar försiktigt för att inte hindra vilan.

Räkna ut och räkna bort Gud

I veckan hade Dagen en artikel som fick mig att rysa. Någon dag senare gensvaras en debattartikel med samma resonemang.

Det handlar om församlingstillväxt och vad som är kännetecknen för en växande församling i den svenska kontexten. Det kan ju se bra ut, men jag undrar – allt mer frustrerad – vart tron på Gud tog vägen. Vart tog tilltron till den helge Andes ledning vägen?

Vad ger oss rätt att förminska Gud så till den milda grad att vi är beredda att tro på att förutsättningarna för om en människa ska bli frälst handlar om saker som vi kan identifiera, sätta ord på och styra över. Vart tog miraklet vägen? Vart tog undret, mysteriet, nåden vägen?

Att inte glömma är: Varje gång – varje gång – Gud rör vid en människa till frälsning, upprättelse, helande, är det alltid, utan alla undantag, ett uttryck för Guds nåd. Och faktiskt ingenting annat. Det finns inga metoder för att få Gud att verka, Gud verkar hela tiden – om vi bara låter det ske, istället för att trixa och fixa med våra egna uträkningar för framgång och tillväxt.

Svårare än så är det nämligen inte. I alla fall inte om man tar bibelordet på bokstavligt allvar:

Jag [Paulus] planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten.
(1 Kor 3:6-7)

På vandring

Läser en beskrivning av att dö som jag fastnar för, då den äger ett icke så litet drag av attraktion. Det är Arne Rebergs skildring i boken Ivar Lo – de utsattas reporter (Bilda 2001) av hur författaren Ivar Lo Johansson hanterade den sista tiden i sitt liv.

Så valde han själv sitt slut drygt ett år senare då han gick till fots till Ersta sjukhus för att dö. Det var i påskveckan. En långt framskriden prostatacancer, som han hållit för sig själv och vägrat att operera, hade drabbats honom med outhärdliga smärtor. Förberedd på den eviga vilan lade han 50.000 kronor till begravningen under ett redan skrivet avskedsbrev, låste om sig för gott och begav sig ut på sin sista vandring.

Det finns på något sätt ett slags golgatavandring i den här skildringen. Beslutet att vandra döden till mötes. För att överlämna sig. Förberett och färdigt. Som en självklar del av livet. Och det är däri attraktionen ligger.

Mellanrum

Själv brukar jag uttrycka det som så, att jag är intresserad av mellanrum. Alltså företrädesvis det som sker mellan människor, mellan människan och det hon möter, mellan orden och mellan bokstäverna.

Mellanrummen är det som liksom inte riktigt är där och samtidigt är just det som gör att något är något överhuvudtaget. Det var förmodligen betydligt svårare att läsa innan någon kom på det briljanta, att göra mellanrum mellan orden. Och även om det gick att läsa trots att allt var skrivet i en enda följd, var man ändå tvungen att kunna identifiera de icke-existerande mellanrummen för att kunna läsa och sätta samman de enskilda orden. Det är ändå på mellanrummen det hänger.

Människan är ständigt i relation och relationen – oavsett den är till ett objekt eller ett subjekt – är det som pågår i – just det – mellanrummet. Så mellanrummens mötesplatser är ämne för mitt ständiga intresse. Något liknande anas i följande formulering av Sara Hallström:

Berättar en berättelse för att hitta hål, inte för att fylla luckor.
(Sara Hallström i Pequod 2008/42-43:68)

Skrift på distans

Se där, jag har funnit en kollega verksam ett par tre tusen år före vår tideräknings början. Då uppfann nämligen en egyptisk bonde både distansarbetet och skriftspråket. Två trevliga delar i ett liv som mitt.

En speciell dag skulle bonden, på sin tid, infinna sig i en speciell vägkorsning för att rapportera till en myndighetsperson hur mycket han ägde och hade av djur och grödor. Bonden som ibland hade vägarna förbi den där korsningen, men inte nödvändigtvis i samband med att det var rapporteringsdags, tyckte att det hela borde gå att ordna på ett smidigare sätt än att han måste resa en extra gång bara för att rapportera. Så han grävde efter lera, gjorde tavlor av den, ristade in uppgifter om djur och grödor och placerade lertavlorna i ett litet hus vid den aktuella vägkorsningen. Där kunde inspektören ta del av dem, då han kom för att inhämta uppgifterna.

Skriftspråk och distansarbete – en egyptisk bondes förtjänst. Så lyder i alla fall hypotesen.

Om detta skriver Tomas Dalström (2007) i Bäst i text: Läseboken, Stockholm: Koala Publishing.

Bönen

Matt av några texter jag läser för min försörjnings skull, finner jag äntligen vila i orden, bönen, som möter mig i läsningen:

Vänd min blick från det meningslösa,
skänk mig liv som du har sagt. (Ps 119:37)

Bokstäver

Bokstäfr äre teckn som mäd mångeledes hijt och dijt dragne streck, prickar ok linier liksom afcopiera tanckan ok dess tolk, språket.

ur En svensk ordskötsel av Samuel Columbus 1678

Det är vackert, pricksäkert och underbart, helt enkelt.