Galen predikant

Häromdagen efterlyste Elisabeth Sandlund kristna kvinnliga kandidater till en staty. Jag kan inte låta blir att tänka att jag vill se Predikare-Lena som staty. Men kanske beror detta bara på att jag så nyligen läst Göran Palms utmärkta skildring på blankvers i Sverige En vintersaga.

Predikare-Lena var östgöten som i början av 1800-talet blev inhyst på mentalsjukhuset i Vadstena till följd av att hon envist predikade evangelium var hon kom åt. Till följd av detta ansågs hon galen och sjuk i någon psykisk diagnos.

Att sjukdomsförklara den troende är något som näppeligen nått sitt slut – än idag anses den hängivet religiöst troende tämligen galen av många i det samtida samhället. Visserligen kan man gärna vara troende – med fördel på något hemsnickrat smått obskyrt – men att låta tron vara på den som är större än jag själv, och låta mitt liv formas därefter, är alltfort en galenskap.

Nu är ju mentalsjukhusen avskaffade, så där kan inte de religiösa spärras in längre, men å andra sidan tycks alltför många predikanter alltför formbara efter tidens anda, så de bär knappast någon indikation på galenskap i den värld för vilken korset är en dårskap.

Med Predikare-Lena var det annorlunda. Hon predikade för att det så skulle vara – evangeliet ska förkunnas – och inte för att hon blev omtyckt och accepterad för att hon gjorde det. Det är sådana predikanter vi behöver och därför är Predikare-Lena min kandidat till staty.