Tomhetens fullhet

Nu är det dags att ta tag i den där tråden som hänger i tankespånens förråd och väntar. Den handlar om tomhetens relation till fullheten. För att något ska kunna identifieras som tomt, måste det finnas något om vilket kan sägas att det är fullt. Ett liv som upplevs tomt är således inte tomt av sig självt, utan endast i relation till förståelse av att livet kan vara fullt, eller fyllt av något. Då blir tomheten avsaknaden av detta vilket livet kunde vara fyllt av.

Så när det upplevs och känns tomt, tråkigt, meningslöst så beror det av att det finns alternativ som vi förstår som tomhetens motsats. Ett liv, en tillvaro fyllt av något och då något som vi väljer att betrakta som meningsfullt. Exakt vad detta som fyller livet och ger det karaktär av motsatsen till tomhet är, vet jag inte riktigt. För även ett liv fyllt av tomhet är ju förvisso fyllt av något och därmed knappast möjligt att betrakta som tomt.

Och i så fall är det med livet som med frågan om fickan med hål i. Kan en ficka som innehåller ett hål sägas vara tom?