Valmöjlighet

Är allt som gör att jag inte kan få det alla andra har, och som jag också vill ha, verkligen diskriminerande? Det tycks vara så i den verklighetsuppfattning där diskriminering, kränkning och rättigheter blivit honnörsord.

Jag är lite tveksam till om detta verkligen är realistiskt. Glömmer vi inte bort valmöjligheten om vi resonerar utifrån varje människas rätt till allting. Det är nämligen så att har man valt det ena kan man inte samtidigt få det andra. Ett val exkluderar per definition ett annat. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, för att använda en välkänd metafor.

Detta är en grundläggande ordning i livet, att vi måste välja och att vi därmed också väljer bort. Att säga ”ja” till något eller någon, innebär att säga ”nej” till alla de alternativ som var valbara innan ”ja” uttalades, men som på andra sidan ”ja”-svaret upphör att vara möjligheter.

Att detta ska vara så svårt att förstå. Vi försöker välja allt och inget på en och samma gång. Vi vill inte välja bort något, alltid ha en utväg att springa till. Resultatet blir en splittrad människa, aldrig fokuserad utan ständigt mottaglig för allting. Ansvar behöver vi inte ta, har vi inte valt kan vi inte ställas till svars. Fragmentiseringen, som blir resultatet, är förödande för människan och för samhället. Var och en ägnar sig bara åt sig själv och sin egen tillfredställelse. Att finna ro och förnöjsamhet i den begränsning valet innebär, det är att vara en vuxen människa. Men då ungdomen prisas salig allt högre upp i åldrarna, är det väl knappast något intressant alternativ för människan – att bli vuxen.

Tänk om livets rikedom inte ska mätas på bredden utan på djupet. Där det inte handlar om att famna så mycket som möjligt utan att välja och gräva på djupet. Tänk om det finns en skatt förvarad åt människan, där någonstans i djupet.