Einar Askestad skriver om dåren (dåren är alltid i singularis, har ni tänkt på det?) och det har etsat sig fast i mig. Och placerat sig bredvid några av Dag Hammarskjölds ord om dåren. Jag fascineras av dåren – som människa och kanske ännu mer som fenomen. För dåre är nog ingen i sina egna ögon utan det är omgivningens epitet utifrån en bedömningsmall komponerad av någon (vem?).
Dåren skrämmer genom det han inte är. (Askestad)
Dåren ropade på torget. Ingen stannade för att svara. Så bekräftades det då att hans teser oemotsägliga. (Hammarskjöld)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar