Språk, verklighet och tro

I senaste numret av Språktidningen skriver Fredrik Lindström om användandet av orden ”själv” respektive ”ensam”. Han har uppenbarligen gjort samma iakttagelse som jag själv, nämligen att ”själv” i stora stycken fått ersätta ”ensam” för att beskriva sådant som någon människa gör just ensam. Lindströms förklaring är att ”själv” betecknar en självvald ensamhet och att vårt byte av ord på detta sätt är ett försök att ändra valören. Genom att säga ”själv” istället för ”ensam” döljer vi verkligheten med dess ensamhet. Vi tror att om vi ändrar språket ändrar vi också verkligheten, men så är det naturligtvis inte. Är vi ensamma är vi lika ensamma oavsett vi kallar oss ”ensamma” eller ”själva”. Men vi tycks tro att ordbyte förändrar förhållandena, som om orden i sig bar något ontologiskt.

Faller inte nutidens kyrka i exakt samma fälla då den för långa resonemang om hur budskapet ska kunna uttryckas med andra ord än dem som tidigare använts. Visst, det finns ett nödtvunget värde i att tala begripligt, men om kyrkan uppfattas som negativ av människor ändras inte detta för att vi kallar gudstjänsten för celebration eller säger ”god kraft” istället för Gud. Orden ändrar nämligen inte på verkligheten.

Det är dags för oss att ta makten över språket. Lindström skriver i sin artikel att det finns en föreställning att språket styr verkligheten. En tro på att om ett ord laddats negativt kan vi helt enkelt ta bort det och ersätta det med något annat ord – positivt laddat – och därmed ha löst problemet. Han exemplifierar med till exempel "invandrare" som ersatt "utlänning" för att lösa integrationsproblemet. Vilken villfarelse!

Naturligtvis handlar det istället om att fylla språket, fylla orden, med innehåll. Kyrkan behöver just detta, fylla orden med innehåll. Kyrkan behöver tro på Bibelns budskap istället för på språket.