Var dags vardagsbön

I helgen blev jag i ett sammanhang påmind om det som rätt ofta korsar mina tankar. Nämligen att jag numera i mindre grad än tidigare har med min vardagssituation i mina böner. Det är inte så att det inte behövs lika mycket nu som tidigare – det behövs alltid – utan jag orkar helt enkelt inte riktigt med att göra allt jag gjorde tidigare och allt jag gör nu. Åtminstone inte i samma grad. I vissa fall spelar ju det ingen roll, men i några, till exempel det här med bönerna, är det högst väsentligt. Det enda jag tänker att jag kan göra är att finna nya former, kanske nya platser eller uttryck.