På liv och död

En liten notis i Dagen ger vid handen att det går för länge mellan dödsfall och begravning. För länge för att vara praktiskt med hänsyn till förvaring, alltså. I Stockholm går det i genomsnitt en månad från dödsfall till begravning på grund av att fredag är den populäraste dagen för begravningar. Orsaken till detta beskrivs av stockholmsbiskopen Caroline Krook:

Man vill samla människor just en fredagseftermiddag, för att inte begravningen ska påverka ens vardagsliv.

Och kanske är det just så vi hanterar döden och allt som har med den att göra: som om det var något som inte hörde till vårt vanliga liv. Märkligt, eftersom döden är det säkraste vi har i livet. Den är betydligt säkrare än själva livet. Att leva är inte självklart, men att vi alla ska dö är visst och sant.

Detta fjärmande från döden kan knappast vara bra för människan, eftersom hon därmed samtidigt avlägsnar sig från livets möjligheter. För det är ju endast i relation till att livet inte är självklart som det blir viktigt.

Det finns något tragiskt i att inte våga möta döden och dess sammanhang. Något långt mycket mer tragiskt än döden själv. Att förpassa denna väsentliga del av livet enbart till ”fredag eftermiddag” då den stör så lite som möjligt är som att slänga ut barnet med badvattnet; med det obekväma och jobbiga försvinner också fröjden och substansen.