Tiden och evigheten

Filosofen Ludwig Wittgenstein lär ha sagt så här (jag är inte helt säker eftersom jag hämtat det från en sekundärkälla som jag inte mödat mig med att kolla upp):

Om man med evighet inte förstår oändlig tid utan avsaknad av tid, kan den sägas leva evigt som lever i nuet.

Även jag är beredd att betrakta evigheten som något annat än oändlig tid. Detta helt enkelt eftersom tiden i sig bär förståelsen av begränsning och förändring, egenskaper som inte självklart kan tillskrivas evigheten såsom den ofta förstås. Dessutom tänker jag att evigheten är något helt annat och då ryms knappast tiden, det vanligaste vi har.

Men om den som lever i nuet därmed självklart kan sägas leva i evigheten är jag tveksam till. En försmak av evigheten, ja, men inte mer än så. Jag tror faktiskt inte det är möjligt att leva evigt så länge tiden ramar in den evighet som nuet i så fall skulle utgöra. Nuet är ju ett nu, bara för att det relaterar till en dåtid och en framtid. Om evigheten är avsaknad av tid, finns då verkligen nuet i evigheten?

Jag är inte så säker på det, utan tycker nog att Wittgensteins uttalande, även om det förvisso i sig bär något intressant och utmanande, ändå först och främst visar på den begränsning som tiden ger oss, även då vi försöker tänka bortom den.

Evigheten är, liksom Gud, något annat. Närvaron här och nu utan grubbel över det gångna eller planer för det kommande varslar något om tidlösheten, men något evigt liv tror jag inte det är. Nej, evigheten och det eviga livet tar vid där tiden slutar. Och slutar det gör tiden efter jordelivet och dess begränsningar. Helt enkelt då vi blivit befordrade till härligheten (för att tala med ett vackert språk från Frälsningsarmén). Fram till dess får vi nöja oss med – och lockas av – de små smakportioner vi får då evigheten glimmar till i en reva i tiden.