Heltid

Häromdagen hörde jag det igen uttrycket ”att umgås med Gud”. Jag blir så förvirrad, för jag vet inte vad det betyder. För mig låter ”att umgås med Gud”, som något slags socialt planerad aktivitet. En aktivitet som dessutom antyder trevlighet och gemytlighet – för det är väl vad vi tänker oss att få då vi umgås.

Gud är ingen jag umgås med, men väl någon jag lever med. Vi har ingått en överenskommelse, genom dopet, som nu rullar på dag för dag. Men umgås gör vi nog inte så mycket. Det är mest vardag, vanlig tristhet, en och annan härlighet, inte särskilt planerat utan vi följs åt genom det som är.

Så hur jag ska beskriva min relation med Gud vet jag inte riktigt. Och kanske är det därför ett uttryck som ”umgås med Gud” uppstår. Men ett sådant uttryck reducerar Gud till en relation bland andra. Och så är det inte för mig och framför allt vill jag inte att det ska vara så.

Möjligen ligger det i tiden det där med umgänget, att det ska vara kontrollerat, äga rum när jag vill, på mina villkor och lagom ofta. Men Gud är ingen man umgås med, Gud är någon man lever med – och det är skillnad det. Gud inkräktar i våra liv, ovillkorligt, Gud går aldrig hem utan stannar kvar ständigt. Det finns inga mellanrum mellan tillfällena då Gud är involverad i livet. Det är därför det inte är något umgänge (av typen delad vårdnad...) utan ett liv och livet pågår ju ständigt, det ges inga pauser, men ett vidunderligt liv – heltid tillsammans med Gud.