Praktik

Förhållandet mellan teori och praktik har gäckat mig hur länge som helst. Ända tills några ord i en dagstidning får allt att falla på plats. Det som sägs är att teori är reflektionen över praktiken. Jag gillar det där, att det är praktiken som kommer först. Det finns liksom inga manualer för hur livet ska levas, hur det kristna livet utvecklas eller liknande, utan det handlar hela tiden om att praktisera – att leva kort och gott. Sedan kommer olika skrivningar och kan belysa praktiken från olika håll, men inte styra den.

Somligt – rätt mycket egentligen – kan inte läras genom att följa en färdigformulerad manual eller instruktionsbok. Det allra mesta, kanske allt, i livet behöver praktiseras för att kunna göras. Ingen teorietisk instruktionsbok kan göra en människa bättre, mer framgångsrik, tryggare, snyggare. Ingen dogmatik i världen kan frälsa en människa. Nej, det behövs praktik, övning i konsten att leva.

Reflektion över min livspraktik får jag genom teorin. Och den bästa teorin är den som är framsprungen ur livet självt, ur själva levandet. Så kan justeringar göras, omvändelse, upprättelse, förnyelse. Men först måste det finnas något att reflektera mot och det är själva praktiken, alltså livet. Så är då teorin reflektionen över praktiken.