Svensken och religionen

I det postmodernt fragmentiserade Sverige har religionen nu länge varit godtycklig. Den har formats av varje individ ensam och innehållet har varierat efter tycke och smak. De organiserade religiösa samfunden har fört en tynande tillvaro i spåren av den individorienterade kulturen.

Men någonstans finns det en bortre gräns. Ett slags yttersta punkt där människans inte kan bli mer individualistisk och självväljande. Det är då attraktionen för den organiserade religionen återfår sin kraft. Och kanske är den tiden snart här.

Dagen bjuder på en intressant artikel i ämnet. Det är redovisningen av en undersökning om religionens betydelse för människor i olika länder. Helt enligt förväntningarna kommer Sverige långt ner på en sådan lista. Här betyder religionen minsta möjliga för den frigjorda människan.

Men något kan alltså vara på gång. Så här säger Grace Davie, professor i sociologi:

De religioner som ofta vinner anhängare i kristider är de med fasta ramar och som erbjuder trygghet.

Synd då bara på alla kyrkor och andra, som så ihärdigt försökt anpassa sig till tidsandan. Nu verkar det vara ogjort arbetet, det hade gått att vänta in konjunkturen. Risken är att det nu bara återstår omvändelse.