Trygghet och ensamhet

Så har det aktualiserats igen, det här med de rädda och trygghetsberoende svenskarna. Nu är det Dagen som i veckan haft en intervju med överläkaren och psykiatern David Eberhard. Han talar om att vi har lagstiftat bort farorna i livet och därför blivit mindre försiktiga och mindre kunniga om att livet gör ont. Människor söker akut psykvård för att förhållandet tagit slut. Cykelhjälm lär oss inte förutse farorna, det behövs helt enkelt inte. Zebralagen vid övergångsställena fråntar oss ansvaret att se oss för och lägger skulden på någon annan, med följd att olyckorna på just övergångsställen ökat.

Som en replik på denna intervju med Eberhard kom en insändare av Ulrika Naezer, kommunikatör inom Svenska kyrkan. Hon hävdar att Eberhard missar betydelsen av de alltmer saknade familjebanden som skapar gemenskap och tillhörighet. Om ingen annan finns att ty sig till kanske hundens frånfälle faktiskt gör mig deprimerad.

De har goda poänger både Eberhard och Naezer, även om jag inte är helt säker på att de i grund och botten talar om samma sak. Kanske talar de inte heller om det avgörande. Nämligen detta att människan är obotligt ensam. Ensamhet botas inte ens med sociala relationer, om än aldrig så familjära och trygga.

Ingen människa blir mindre ensam vare sig med cykelhjälm eller barhuvad. Vare sig hon har en hund som lever eller inte. Eller vare sig hon är deprimerad eller inte. Nej, ensam det är hon oåterkalleligt. Och livet gör ont, oåterkalleligt. Bara att vänja sig, bättre blir det inte.

Och lösningen på ensamheten kanske inte finns, men Dag Hammarskjöld har ändå fångat en utmanande tanke då han säger att Ensamheten kan vara en kommunion.