Vänta ett tag

Behöver något att vila ögonen på. Det blir första artikeln i senaste numret av tidskriften Peqoud. Om väntan handlar det och en paragraf i Anita Beckmans text träffar så rätt:

Väntan sitter i våra kroppar.
Den fadda smaken från bänken i busskuren likväl som väntan på kärlek och närhet i livet: sedimenterad i vår hållning, i vår kroppsliga tyngd.

Längre ner i texten står att läsa:

Att samtala om väntan är att tala om ett existentiellt, men ändå högst vardagligt mellanrum.
Att samtala om väntan är att försöka göra små, små sprickor i självklarhetens mur. Den mur som gör oss blinda för det som egentligen upptar en så påtaglig del av vår tid. Att livet går åt till att vänta på olika saker är så självklart att vi sällan eller aldrig har anledning att reflektera över det, precis som en varnlig dag på jobbet består av en hel del till synes meningslöst plockande med suddgummin, lappar och gem.

Detta är vad jag läser i väntan på... Ja, på vad då? Jag vet och jag vet inte. Och det är kanske just så som väntan är, uppenbar och oklar, påtaglig och diffus.