Det som blir kvar

Vad händer när jag dör? Vad blir kvar av mig? Vart tar min kvarlåtenskap vägen? Hur blir eftermälet?

Häromdagen hörde jag ett program på radion om döden på nätet. Det handlade om virtuella minneslundar, men framförallt om vad som händer med en människas blogg, hemsida, facebook-konto och så vidare då hon dör. Vem äger då dessa arenor och vem har möjlighet/rättighet att bestämma över dem.

Klart intressant. Och allra mest intressant att detta är en sådan viktig fråga. Av dem som uttalade sig i programmet förstod man att det finns en innerlig önskan att lämna något efter sig, att bli ihågkommen, inte glömmas bort. En blogg, till exempel, kan vara ett sådant kvardröjande spår.

Förvisso, tänker jag, och eftersom jag själv reflekterat över frågorna tycker jag absolut inte att de är oväsentliga. Men att så många bekymrar sig så mycket för det som ska bli kvar av mig här i denna världen efter min död, det tycker jag är märkligt.

Visst jag vill också bli ihågkommen, inte bortglömd för snabbt. Även jag vill, om möjligt, lämna något positivt efter mig. Men detta kan möjligen hjälpa mig här i tiden, att se mening och känna trygghet. Efter döden hjälper det mig knappast. Vad hjälper det på andra sidan om jag här alltfort talar genom en blogg eller en profil på facebook? Ingenting naturligtvis.

Vad som verkligen består av ett mänskligt liv är något helt annat än spår på det globala intranätet. Det är så märkligt att dessa frågor så lite engagerar. Frågorna av evighetsvärde. Inkludera gärna webbplatser i något slags testamente, men glöm för allt i världen inte att det väsentliga inte är hur länge din blogg kan tala efter din död utan hur rustad du är för att möta evigheten.

Israels folk fick uppmaningen: bered dig att möta din Gud (Amos 4:12b). Något annat är faktiskt inte riktigt viktigt i livet än detta enda. Detta, hur vi ställt oss till Gud, till evangeliet, det är det enda vilket är en verklig kvarlåtenskap av en människa, det vilket består.