Nu var det länge sedan vi möttes, men så sker det av en händelse då jag är på väg hem och han är på väg bort. Min granne. En liten kort pratstund blir det. Och naturligtvis kommenterar han mitt pianospel – det gör han alltid. Jag spelar alltmera sällan och med sällan menas verkligen sällan. Men han tycker om när jag spelar, säger han. Och så ställer han den vanliga frågan: Varför spelar du inte oftare?
Och jag har inget riktigt svar. Mer än att det blir inte av, jag lockar mig inte lika mycket som det en gång gjorde (kanske beror det på det år då jag bodde i en bostad där mitt piano inte var med, eller kanske på att jag helt enkelt inte är särskilt bra).
Men varför-frågan är berättigad och varje gång han ställer den (det vill säga varje gång vi träffas) får den mig att tänka till.
Varför jag inte spelar mer piano är ju inte så viktigt, men själva frågandet är det. Jag hör Jesus fråga. Fråga varför jag i livet inte gör mer, och framförallt varför jag inte gör annorlunda. Instrumentet finns ju där och hjälpligt med kunskap och färdighet har jag. Men så ofta jag avstår.
Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen,
ifrån Guds eget väsen, den rena kärleken.
Här nere till vårt öra så många missljud når,
men Gud är saligheten, säll den som det förstår.
När anden stilla vilar, sitt fäste har i Gud,
i hjärtats inre formas de rena lovsångsljud.
När Gud slår an ackordet i himmel och på jord,
då blir av hela mänskan en lovsång utan ord.
Men för att därtill komma man måste bliva tom,
det måste bringas tystnad i hjärtats helgedom.
När Herren där vill tala, man måste vara still,
att han med instrumentet får göra vad han vill.
När egenviljan brutits, dess röst har tystnat här,
jag uti Jesu händer kan bli vad han begär.
Ty det är hemligheten, att Gud ifrån sin tron
blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton.
(text: Linnea Hofgren, Kerstin Lundin; Segertoner 602)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar