Konsten att fängsla friheten

Möjligen är jag orimligt och oroande introvert, men ibland tycker jag det är riktigt lärorikt att lyssna på vad jag själv säger. Det händer nämligen att jag (enligt min egen bedömning, förstås), får till en och annan intressant formulering. Som det där med fängelset som inte har några gränser.

För det är ju så att ett gränslöst sammanhang – oavsett på vilket område i livet det är gränserna saknas – alltför enkelt kan blir ett fängelse. Det blir en fångenskap i den totala friheten, i att helt sakna den hjälp som regler och staket faktiskt ger, att helt sakna möjligheter till hjälp att avlasta det kroniska behovet av akut ansvarstagande, som följer med obegränsad frihet.

Lite gränser, lite ordning, lite rutin och friheten är där. Rörelsen blir fri inom det stadgade området. Den som är fri att gå vart den vill när den vill, för att göra vad den vill på vilket sätt den vill, den blir fastlåst i valfrihetens boja och har ingenstans att ta vägen. Ty summan av alla riktningar blir ingen riktning alls.

Frihet är att ha en riktning, att ha gjort sitt val. Det är att ha ramat in sitt liv för att få det att framträda tydligare. Frihet är att ha låtit avgränsning rikta blicken och vidga vyerna.