Syndens förbannelse och kyrkans

När kyrkan, när de kristna, avskaffar synden sätter de människan i ett olösligt dilemma. Om synden inte finns, finns inte heller förlåtelsen, försoningen, upprättelsen. Och om detta inte finns är människan helt utlämnad till sin egen otillräcklighet. Hon måste då på egen hand räcka till, klara av allt och leva upp till alla förväntningar på hur det borde vara.

Om synden inte finns, behövs ingen upprättelse, men varför är människan då så oförmögen att räcka till? Nej, sanningen är att synden finns, att den ansätter varje människa och utlämnar henne till hennes egna begränsade möjligheter. Synden gör att människan aldrig når fram, till sig själv, till andra människor, till tillfredställelse och lycka, hon når aldrig till målet.

Synden är en bister verklighet som binder varje människa i ett järngrepp, som tvingar varje människa att – likt Sisyfos – sträva upp för de högsta höjder med all sin börda bara för att se att det inte tjänade någonting till utan att allt börjar om igen.

Enda sättet att befrias från detta är att låta sig försonas med Gud. Att böja sig, inte under tyngden av sina egna strävanden och tillkortakommanden, utan i ödmjuk bön inför den enda som kan befria och upprätta. Det är när det egna ges upp, när synden erkänns, som upprättelsen är där. Det är i bekännelsens stund som Gud är där.

Någon annan väg finns inte för människans befrielse från sin egen begräsning. När ska kyrkan, när ska de kristna, höja sin blick så mycket från sina egna strävanden att vara accepterade och populära, att de ser sin egen synd och söker den omvändelse som möjliggör Guds närvaro och ingripande.