Hälsning från melankolin

Läser en intervju med idéhistorikern och professorn Karin Johannisson i DN. Det handlar om hennes senaste bok, Melankoliska rum. Där uttalar hon något vist om samtiden:

Varför är vi så svaga för att krympa normaliteten genom att förlägga alltmer av det mörka och sårbara i medicinska diagnoser?

Att vara normalt är snart så svårt och exotiskt att det måste börja betraktas som onormalt.

Men kraven på välbefinnande kan också begränsa vårt liv.

Så tolkar artikelförfattaren Johannissons resonemang och fångar därmed något symptomatiskt. Nämligen detta att endast det lyckliga livet, endast framgången och medgången anses vara berikande.

Så är nog inte fallet. I alla fall inte om man får tro på alla de vittnesbörd som de sårbara kan ge från livets olika vrår.