En konst i sig

I dagens DN talar psykiatern Johan Cullberg om förhållandet mellan psykisk sjukdom och kreativitet. Tvärtemot gängse föreställning är inte psykisk sjukdom gynnsamt för det kreativa skapandet. Däremot kan ett depressivt drag hos människan, ”en sorgsenhet” gynna kreativiteten.

Förklaringen till detta är, som Cullberg redovisar det, att människan i psykisk sjukdom blir förlamad för skapande men i sin sorgsenhet blir perforerad:

Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.

Och är det inte just det som kännetecknar god konst, oavsett art, att den bär igenkänningen i sig. Det är den där brustenheten som gör att människan både kan och tvingas lyssna inåt, som gör att hennes kreativa skapande kan famna så många.

Detta är vackert, hur den bräckliga människan, den sorgsna, den som blickar inåt, också är den som kan blicka vida omkring och glädja andra med igenkänningens kreativa skapande.

Den som inte förmår ta vara på tillfällena då den egna inre världen står vidöppen förmår inte heller förstå andra människor. Detta är förödande. Människan som inte kan sätta sig in i och förstå andra människor blir farlig, eftersom hon själv är centrum i allt och andra människor inte är människor utan bara maskiner att styra.

Så är det då till sist bräckligheten, det sköra och ömtåliga som öppnar vägen för det starka, det gemensamma och överbryggande. I det avseendet behöver varje människa vara en konstnär.