Förvirring och klargörande

Precis när jag hör mig själv säga ordet svagsinne drabbas jag av två saker: förvåning och tvivel. Förvåning därför att svagsinne knappast är ett ord jag brukar använda mig av, så jag häpnar en smula när det slinker över mina läppar. Tvivel därför att jag snuddar vid tanken att ordet skulle kunna ha en motsatt betydelse mot den jag nu är på väg att använda. Och det vore ju lite retligt när jag väl använder detta i övrigt oanvända ord och dessutom alldeles nyss lämnat rummet där ords definitioner och konnotationer varit så centralt och avgörande i samtalet.

Tänk om svagsinne helt enkelt är ett ord i klass med vederlägga. Vederlägga används påfallande ofta felaktigt, som betydde det sin motsats. Sådan okunnig användning av orden tycker jag bara är pinsam. Ska man svänga sig med det lite mer extravaganta ska man veta vad man pratar om.

På ort och ställe fullföljer jag mitt uttalande med svagsinne, som jag redan påbörjat och så fort tillfälle ges kollar jag upp saken. Och kan andas ut. Jo då, min känsla för orden var pålitlig denna gång, svagsinnet kom helt till sin rätt i mitt yttrande.

Så nu är det fritt fram för mera svagsinne i mitt tal. I synnerhet eftersom jag med ordlistans hjälp nu lyckats vederlägga mina uppflammande farhågor om dess betydelse.