Konsten att sysselsätta

Det talas väldigt mycket om sysselsättning. Det talas om människors behov av sysselsättning och det talas om behovet av att människor är sysselsatta.

Även om jag inte är beredd att säga att sysselsättning är meningslöst frågar jag mig ändå gång på gång om det är sysselsättning människan egentligen behöver. Är sysselsättning verkligen så viktigt som man kan tro utifrån platsen det får i våra samtal? Jag tvivlar.

Behöver människan idag, i vårt land, i vårt samhälle, i första hand något att göra. Eller behöver hon i första hand någonstans att vara. En fråga om göra eller vara alltså, som primärbehov.

Och jag tycker det är enkelt: Människan behöver vara för att kunna göra.

En tid och ett samhälle som monterar ner betydelsen av sina rötter, sin bakgrund och sitt sammanhang och som därmed säger att historia, religion, andra människor och andra synsätt inte bara är ointressanta utan till och med oviktiga, skapar naturligtvis ett hemlöst folk. Det blir människor som inte kommer någonstans ifrån, inte strävar någonstans, inte har någon referensram för sina val och därmed helt och hållet saknar såväl hemvist som tillhörighet och riktning.

En sådan människa är förstås redan fullt sysselsatt. Med att söka sin plats, sitt jag, sin samhörighet. Hon behöver inte alls hjälp med att sysselsättas. Däremot behöver hon hjälp att hitta hem.

Kyrkan är ofta fylld med sysselsättande aktiviteter. Men när hörs från kyrkan hemlandstonerna?