Att bli kvar i kyrkan

Elisabeth Sandlund skriver enkelt och klokt i Dagens ledarkrönika idag. Det handlar om lagom höga trösklar i kyrkan. Trösklar som gör att nya människor kommer dit och sedan stannar kvar. Välbehövlig påminnelse, inte tu tal om det. Men jag har en annan undran, önskan och längtan. Och om det har med trösklar att göra det vet jag inte, men det har definitivt med ”stanna kvar” att göra.

Det är inte bara de nytillkomna kyrkbesökarna som behöver finna en miljö värd att stanna kvar i, utan det behöver i precis lika hög grad de som redan sedan länge finns i kyrkan. Det pågår trots allt ett uttåg, där de som varit trogna i kyrkan under åratal, kanske decennier, överger sitt engagemang och mer eller mindre lämnar församlingen och söker sig andra vägar.

Detta ät mycket allvarligt och står i direkt kontakt med tankarna på hur de nya ska kunna fås att stanna kvar. För om kyrkan inte lyckas behålla dem som funnits där länge, kan prognosen för de nya som kommer trots allt bli ganska dyster, även om de blir kvar en tid.

Församlingsarbete är långsiktigt, mycket långsiktigt. Det handlar inte bara om att vara attraktiv vid ett första möte med människor, det handlar inte bara om att hålla igång maskineriet så att människor aldrig ges möjligheten att ta sig ur. Nej, församlingen är långsiktig, det finns ett evighetsperspektiv som ledstjärna. Inte så att församlingen är den instans som avgör människors eviga väl – den uppgiften är förbehållen Gud – men församlingen siktar ändå dit, mot evigheten. Det är därför trender och populism inte självklart är kyrkans främsta arbetsredskap, utan en blick fäst vid trons upphovsman och fullkomnare.

Frågorna behöver ställas: Varför försvinner de sedan länge trogna ifrån kyrkan? Vad är det som går fel över tid? Svåra frågor utan enkla svar. Det enda svar jag kan hitta är trovärdigheten. Det brister i trovärdigheten, i resonansen mellan lära och liv. Med tiden – lång eller kort – genomskådas detta. Det är allvarligt, att upptäcka och förändra är svårt, javisst, men det har en fördel: det är ärligt. Det är ärligt att våga visa sprickorna, våga tala om att det inte alltid hänger ihop, att vare sig tron eller livet går att fullt ut få ihop. Det finns sprickor, det finns oklarheter, det finns omöjligheter, tron är inget heltäckande facit till livet.

Var finns den församling som vågar pröva att fokusera på dem som redan finns i kyrkan och hur de har det och hur de ska kunna fås att stanna kvar? Och då talar jag inte om några tricks tillräckligt attraktiva för att locka till engagemang ett tag till, utan jag talar om ärlighet. Var finns den församling som är beredd att sätta sig ner, möta människorna och deras livssituation, lyssna och lära. Var finns de församlingsledare som vågar möta människornas vardagssmärta och göra den till församlingens?