En bekännelse

Förenklat brukar man skilja mellan bekännelsekyrka och bekännarekyrka. Bekännelsekyrkan är då det är kyrkans tro människorna bekänner sig till och det är det kollektiva som betonas. Bekännarekyrka är där det läggs stor vikt vid de enskilda människorna och deras personliga tro och bekännelse. Skillnaden är i stora drag en fråga om var bekännelsen ligger: hos kyrkan som kollektiv eller hos den enskilda människan.

Om tron bara är någon annans – kyrkans – blir det lätt distanserat, även om kyrkan på något sätt också måste vara jag. Det handlar liksom inte om mig, utan är tron och bekännelsen är hela tiden utanför mig själv, allt jag behöver göra är att vid lämpliga tillfällen ansluta mig till den där externa tron och på så vis ingå i den då det passar sig. Enkelt och bekvämt, men samtidigt ibland ack så välgörande. Detta att inte alltid behöva tro själv, bära bekännelsen i egna ord, ja, inte ens i eget liv, utan faktiskt kunna luta sig tillbaka mot det som finns där, inte helt oberoende av mig, men ändå tillräckligt fristående för att inte stå och falla med just mig.

För i bekännelsekyrkan är det ju just så, att väldigt mycket hänger på den enskilda. Det är hon som tror och bekänner och alla dessa troende bekännare utgör kyrkan, men kyrkan har liksom inget oberoende av dessa många enskilda, utan det står och faller med dessa. Kanske gör detta att det är svårare att bli buren i denna kyrka, än i bekännelsekyrkan. Samtidigt som det egna ansvaret visar att jag aldrig kan skylla mitt liv på någon annan. Jag tvingas, på ett positivt sätt, att ställas till eget ansvar och kan inte bara glida med utan ytterligare konsekvenser.

Naturligtvis är det inte så enkelt att det ena är bra och det andra dåligt. Det är inte ens så att det ena är bättre än det andra. Båda sidorna av kyrkan, bekännelsen och individen, behövs. Tråkigt bara att de tycks så svåra att förena, för ibland behöver man vila och vara och andra gånger behöver man utmanas och välja. Och man ska väl inte behöva byta kyrka bara för det.