Kris på gång

Människor bär så mycket livsvisdom i sig. Och en del av dessa människor har också förmågan att glimtvis uttrycka den. För det är ju så att en visdom tillkommen av livet självt, av detta att leva, inte nödvändigtvis går att formulera eller ens rymma i orden. Men ibland lyckas det, som sagt. Som när Rasmus föräldrar talar om livet med ett handikappat barn.

Men det går inte att bearbeta klart en kris som aldrig tar slut.

Allt svårt i livet går inte att bearbeta och bli färdig med, så att det kan läggas på en hylla medan man själv vandrar vidare. Nej, somligt finns där hela tiden. Kriser är inte med nödvändighet tidsbegränsade eller ens begränsade till en speciell situation. För den som till exempel, som Rasmus föräldrar, leva med ett förståndshandikappat och av sjukdom märkt barn kan ingenting i livet ställas fritt från detta liv med barnet. Allt man gör, alla beslut man fattar, alla steg man tar relaterar på något sätt till – i det här fallet – Rasmus, även om de var och en inte direkt har med Rasmus att göra. Men han finns där, hela tiden och hans närvaro i föräldrarnas liv tar inte paus.

På så sätt är livet med Rasmus en kronisk kris. Samtidigt kanske det inte är en kris om den är ständigt pågående och inte övergående. Men i så fall representerar den bara det som är livets bittra och ljuva verklighet: att kris är ett slags normaltillstånd och att hanterandet och bearbetandet av denna kris är detsamma som att leva. Och färdig, det blir man förstås aldrig.