Orden avslöjar oss

Studio Ett i P1 talade idag om självmord bland äldre. En av de medverkande gör en intressant språklig notering kring självmordstragedin. Han nämner att förr sa man ” Han tog livet av sig.”, medan man numera säger ”Han tog sitt liv.” Det förra betecknar livet som en kappa man hänger av sig, det senare handlar om livet som en personlig angelägenhet. Tidigare var livet en gemensam sak, allas angelägenhet. Nu är livet enbart den enskildas eget intresse.

Ungefär så resoneras det i programmet. Intressant hur ordvalet på detta sätt speglar hur språket anpassas till förändrad förståelse av livet och det gemensamma ansvaret. För det är klart att om människans liv endast är isolerat till just den människan, då har hon också rätt att ta sitt liv och de omkringvarande har ingen skyldighet att ingripa i detta. Men om livet, just som livet, är en gemensam angelägenhet, i gemensam ägo, blir rätten att själv styra över livet begränsad. Dessutom blir ansvaret för livet, alla människors liv, ett gemensamt ansvar.

Inte enkelt, naturligtvis, men ändå talande om ett samhälle som hyllar individen och individens frihet och som också skördar konsekvenserna av denna individualisering (och isolering), utan att verka förstå någonting.