Det som går och går

06.07, 06.40, 07.55, 09.05, 10.00, 11.30, 12.00, 14.56, 15.19, 15.35, 16.00.

Så såg några av gårdagens klockslag ut. För min del var det dessa som ramade in dagen. Siffror att komma ihåg, tider att passa, saker att göra.

Och är det inte just detta vi har klockslagen till, att rama in tillvaron i. Angivna tidpunkter ger ett slags skelett för dagen och livet att växa kring. En stabilitet i all sin intighet. För vad är tidsangivelser egentligen? Förutom sifferkombinationer och outtalad konsensus?

Angivna tidpunkter är som parenteser som ramar in tiden, skyddar den från allt det runtomkring. Mellan klockslagen ryms det som går att mäta i tid, det som går att anteckna i en almanacka och redovisa, det som går att referera till.

De är så tvingande, tidpunkterna. I all sin oåterkallelighet är de definitiva. På så sätt påminner de om livets villkor. De ilar förbi och går förlorade. En smärtsam påminnelse. Kanske är det därför det är så mycket behagligare utan tidspassning och påminnelser om det förbiilande livet. Trots att livet ändå pågår, går och är passerat, precis som klockslagen. Hela tiden.