Frejdigt fördjupad i Dan Anderssons verk en stund. Vardagsskildringar från finnmarken, naturromantik, samhällskritik och mitt i allt detta det livsfilosofiska och något dystra drag som lockar mig. Han kan så väl beskriva förtvivlan, sorg och pessimism och ändå är det inte nödvändigtvis dystert, det han skriver, bara realistiskt. Kanske är det den där vardagsförankringen som gör det, trots att det är så djupt poetiskt på något sätt. Dikten Du liv är ett gott exempel på detta.
Du liv
Tunga äro de tider,
som vandrar med nöden mot graven
och skakande vätrar sig jämmern
från botten av människohaven.
Det är synd, det är synd om människors barn
som strida en hopplös strid
med heta drifter och hårdhänt hunger
i livslång tid.
Du liv, vad du ändå är ensamt armt
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.
Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg –
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.
Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggat ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.
Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsas trösta när sol går ner –
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer.
Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid –
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar