Eviga ögonblick

Jag ser det där uttrycket någonstans, ”eviga ögonblick” och det biter sig fast. En orimlighet och ett lockande möte på en och samma gång. Ögonblicket så påtagligt bundet till tiden och det eviga som ord för det tidlösa, eller snarare det bortom tid, något slags icke-tid. Och så dessa två tillsammans.

Är det ens möjligt? Är det möjligt med ett tidsligt ögonblick som förevigas? Jag vet inte. Å ena sidan borde det inte vara möjligt, för inte vore det eviga icke-tid om det samtidigt kunde låsas i tidens ögonblick. Å andra sidan, hur skulle vi kunna ha en föreställning av icke-tiden, alltså det eviga, om den aldrig gjorde ett intrång just i tiden?

Så kanske finns de, de där eviga ögonblicken då det begränsade och obegränsade möts på något sätt.