På önskelistan

Läser en berättelse om några svenska på besök i Kongo. Alla de mötte hade långa önskelistor med saker de ville ha av svenskarna. Besökarna fattade ingenting och blev mycket besvärade av alla dessa önskningar som de visste att de inte skulle kunna uppfylla. På frågan från kongoleserna om de inte själva önskade sig något svarade de att det gjorde de inte, det fanns inget som de behövde.

Efteråt fick svenskarna förklaringen till det som hänt. Att önska sig saker av andra var för kongoleserna ett tecken på vänskap, att man behövde varandra helt enkelt. Att önskningarna skulle infrias var inte det viktiga utan vänskapsbetygelsen de vittnade om. Detta hade svenskarna avfärdat, vänskapen.

Att du har något som jag behöver och jag har något som du behöver är kanske självklart. Att kunna se det och våga erkänna, erbjuda och be om det, det är vänskap.

Det handlar inte om ett fastklibbat behov, där jag inte kan leva utan att vissa människor oupphörligen finns i min närhet och till mitt förfogande. Utan det handlar om insikten att människan inte är en solitär, inte är någon som är starkast då hon är ensam, men är den som blir starkare tillsammans.