Sorg, syndaflod och helighet

I en pressetisk artikel, med anledning av det värsta som drabbat en familj, får Walter Repo till en del mycket tänkvärda formuleringar. Förutom att han pekar på viktiga gränsdragningsfrågor för journalister, där hänsyn och medmänsklighet är ledstjärnor men också ett slags journalistisk heder, formulerar han några livsfilosofiska meningar.

Repo talar om förbannelsen i det snabba informationsflödet där att vara först, mest och närmast är det som blivit måttet på att vara bra som nyhetsrapportör. Som att tillgängligheten och snabbheten i de medier som förmedlar ”senaste nytt” gör att alla andra hänsyn faller. Det finns inte längre några gränser och alla håller på att dö drunkningsdöden mitt i flödet av allt i en aldrig sinande ström. Journalisterna går under som trovärdiga journalister i sin iver att i katastrofens innersta kärna nå de mest drabbade utan fördröjning. Nyhetskonsumenterna går under i strömmen av närgångna reportage där inget lämnas åt privatlivet och där tid och rymd inte existerar. Repo beskriver detta på ett träffande sätt, då han skriver:

Den snabba informationsfloden är en syndaflod.

Så mycket vi har att lära, inte om att lämna människor därhän i deras katastrofer, men att låta dem vara i sin sorg, sin nöd, sin förlust och inte ständigt rycka dem till den verklighet som just då inte existerar för dem. ”Hur det känns” är en fullständigt irrelevant fråga utan möjligt svar, då allt förlorats, allt förändrats, för alltid.

Repo tar i sitt resonemang utgångspunkt i branden i Rinkeby, då mamman och fem döttrar i en och samma familj omkom. I sorgens katastrof tränger sig journalisterna fram till pappan och de två överlevande barnen. Förkastligt! Istället skriver Repo insiktsfullt om just sorgen, som ett första steg, en helande kraft och ett heligt rum:

Sorgen är det första steget innan vi söker hopp i det hopplösa. Sorgen är kraften som helar oss [...] Därför måste sorgen få förbli vårt sista helgade rum.

Detta är djup erfarenhet, just en sådan som skapar det välbehövliga avståndet och låter den sörjande vara i sin sorg, utan krav att förhålla sig till en nyfiken och pockande omvärld. För det är, som Repo påpekar, genom att förbli i sorgen, som steget vidare kan tas. Och så finns det somligt, som borde vara heligt för oss. Sorgen, till exempel, precis som de sörjande, dem vilka vi därför håller extra högt och behandlar med den varsamhet som endast används för det allra sköraste och mest värdefulla.