Det är människans lott att en gång dö

Har äntligen läst David Eberhards första bok I trygghetsnarkomanerans land. Han driver där tesen att Sverige är drabbat av ett paniksyndrom som gjort att befolkningen är överbeskyddad av staten och därför är rädd för allting. Han har många intressanta poänger om vår samtid och oss själva.

Utgångspunkten för Eberhard och det han upprepar gång på gång är att människan är dödlig. I boken konstateras nämligen att den överdrivna trygghetssträvan, att staten ska skydda medborgarna mot allt farligt, gjort att döden inte längre ses som en naturlig del av livet, utan som ett misstag som borde kunna undvikas.

Något som Eberhard påpekar i sammanhanget är att denna rädsla för döden (och därmed allt annat, för allt kan ju leda till döden) hör samman med sekulariseringen av samhället. I och med att den tidigare självklara följeslagaren kristendomen lämnats därhän har en viktig sak gått förlorad. Nämligen tron på ett liv efter döden, det som dittills gjort döden acceptabel och naturlig, istället för något som vållar ångest, panik och trygghetsjakt.

Här har ju kyrkan sitt gyllene tillfälle. Blås liv i tron och låt talet om ”från död till liv” åter få ljuda! Här finns det som kan förändra ett panikslaget folk och deras samhälle: budskapet om fortsättningen. Budskapet om att vi kan ta det lugnt för det finns hopp och därför gör det inget att livet är livsfarligt.