Genomsyrande tro

Läser att Tony Blair tycker att den religiösa tron ska höras i samhällsdebatten. Det är en intressant synpunkt, inte minst eftersom vi i Sverige är vana vid något som kan förstås som ett motsatt synsätt. Här är religiös tro något som ska gömmas undan, helst inte finnas alls, men om den finns så ska den vara privat, diskret och inte göra synlig påverkan.

De gånger den religiösa tron kommer till tals i den svenska samhällsdebatten är väl egentligen bara då det handlar om homosexualitet och enkönat äktenskap.

Detta är ett problem. Tron skulle behöva komma till tals i andra sammanhang och på andra sätt. Kanske skulle då två saker kunna hända. För det första att religiösa tro inte längre bara är en privatsak utan flyttas ut i det offentliga rummet. Därmed skulle svenska folket kunna få upp ögonen för att det är helt normalt att vara religiöst och att det inte handlar om något fundamentalistiskt sidoprojekt, utan om hela livet.

För det andra skulle den troende upptäcka att tron har med hela livet att göra och att de stora frågorna finns även för den som inte själv brottas med homosexualitet. Som det är nu riskerar den troende att få för sig att tron verkligen är en privatsak istället för något som genomsyrar hela livet och livsföringen. Dessutom riskerar frågan om homosexualitet bli den enda frågan för en troende, som om det inte skulle finnas andra frågor, andra ställningstaganden att göra.

Om tron flyttade från den privata skrubben på bakgården till den offentliga samhällsdebatten och det dagliga livet skulle den troende tvingas inse att det för alla finns livsavgörande och i mångas ögon kontroversiella och obekväma ställningstaganden att göra. Och då skulle trons verkliga natur komma till synes. Det skulle både samhället – som får en bättre kunskap om människan och ett berikat samtal – och den enskilda människan – som skulle få en fördjupad och mer betydelsefull tro – ha nytta av.