Gud enligt människan

Två tankar som tycks vara orimligt tätt sammanfogade är följande:
Tron på och tilliten till att Gud är och ska vara med och föreställningen att det betyder att det som händer kommer att gå bra med något slags mänskligt lyckosökande preferenser som mätare. Kort sagt: Om Gud är med går det bra på ett sådant sätt som jag uppfattar som bra.

Även om jag på ett sätt kan förstå det där, kan jag inte komma ifrån att det ändå inte känns riktigt rimligt. Gud på mina villkor och i mina begränsningar. Varför?