Kyrka lik den i Efesos

Jag intresserar mig för förhållandet mellan kyrka och samhälle och besitter tron att kyrkans och församlingens uppdrag är att visa på ett annat sätt att leva. Annat i relation till det som den sekulära omkringvarande världen lever. Och om det är kyrkans och församlingens uppdrag att visa på ett annat sätt att leva, är det även den enskilda kristna människans uppdrag eftersom kyrkan och församlingen inte är något annat än människorna i den.

Ur detta perspektiv blir den lilla listan i dagens Dagen mycket intressant. Det är i anslutning till en intervju med teologen Mikael Tellbe om den första församlingens strukturer, som den finns med.

Efesos var en period den unga kyrkans centrum och detta har Tellbe studerat. Utifrån denna forskning formuleras kännetecknen för den första församlingen. Det handlar om två saker: den gemensamma berättelsen och den gemensamma etiken. Berättelsen är evangeliet med dess budskap om Jesus Kristus:

I enlighet med skrifterna har Fadern sänt sin son, människan Jesus och den upphöjde Kristus, till att dö och uppstå för alla människor, vilket har bekräftats av Anden och genom att Jesus kommer tillbaka.

Välbekant, klassisk – men kanske alltför ofta bortglömd eller förbisedd – kristen tro. Detta var kärnan och det som var gemensamt i den tidiga kyrkan. Och så var det etiken också, det genom vilket omvändelsen, tron på Jesus Kristus, kom till uttryck och bevisades:

o gav sig till en gemenskap med andra troende.
o gav uttryck för en Kristuslik karaktär (kärlek, gudsfruktan, ödmjukhet).
o uppvisade en hög moral (primärt gällande sexualetiken).
o avsade sig denna världs rikedomar (det materiella).
o vände sig från avguderiet.
o var villig att lida för Kristus.

Detta förstår jag ungefär så här: Tron hos en människa visar sig genom
att hon har en församlingstillhörighet i någon form,
att hon söker kristuslikhet genom Andens frukter (kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning; Gal 5:22-23),
att hon håller den personliga moralen högt och inte utsätter vare sig andra eller sig själv för excesser, överdrifter, missbruk eller överkonsumtion,
att hon är materiellt återhållsam och inte alltid söker det senaste, flottaste, mest uppdaterade, dyraste och snyggaste,
att hon tar avstånd från avguderi, som inte bara handlar om religiösa gudar, utan om allt det som på ett överdrivet och osunt sätt fångar oss (prylar, sysslor, andra människor, o.s.v.),
att hon är villig både att avstå och att lida, beredd att göra gott fast det gör henne ont, beredd att ge istället för att roffa åt sig, beredd att avstå egna drifter och lustar för att skydda en annan och kunna fokusera det viktiga, beredd att låta allt detta ske och ges prioritet, inte för egen vinning, inte för att bli hyllad och upphöjd, inte för att bli populär, inte för att hon alltid förstår varför, inte för att det är trendigt eller allmänt accepterat, utan för att det är kännetecknet på överlåtelsen; för Kristus skull.

Det som mest drabbar mig då jag skriver detta är bristen som blir så uppenbar. Bristen hos mig själv, i mitt eget liv, bristen jag ser omkring mig, alla medmänniskor som gått vilse. Oviljan – den skrämmande förtärande oviljan – att lägga egna tillrättalagda tolkningar åt sidan för att göra det vi talar så mycket om: följa Kristus.