Som vanligt gör det mig illa. Som alltid skär beskedet om en medmänniskas svårighet och lidande upp ett blödande sår i mitt inre. Denna livets bittra lott: att livet är svårt, att livet gör ont. Det gräver så hårdhänt i det ömmaste av mitt inre. Att detta livets normaltillstånd ska göra så ont!
Samtidigt, det är kanske detta som är att leva: att vrida sig av plåga i medlidandets tårfyllda gemenskap.
6 oktober 2009
Det plågsamma livet
Etiketter:
gråt,
liv,
medmänniska,
människa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar