Det händer så sällan att det knappat aldrig inträffar. Att jag läser en bok som någon annan rekommenderat. Jag är en kräsen läsare, så det är få böcker som klarar nålsögat. Och så riskerar förväntningarna att trissas upp för mycket av rekommendationer, så boken klarar inte den pressen. Därför läser jag nästintill aldrig böcker som folk rekommenderar.
Men just nu har jag ett undantag liggande vid min sida. Det är boken med moder Teresas personliga brev och anteckningar. Ett slags biografi, utan att vara det, över hennes inre andliga liv. Det som hon inte talade om, inte skyltade med.
Boken är ny, så pass så det frasar om sidorna då jag bläddrar i den. Öppnar och sneglar lite, bara lite. Ska inte läsa den nu, annat måste undan först. Men en liten glänta.
Det är så jag redan omgående finner ett par pärlor. Delar dem och slår igen boken. En annan dag ska jag ta upp den igen, lyssna på frasandet från sidor fyllda av djup hemlig livsvisdom. Och då ska jag läsa.
Så här talar hon, moder Teresa:
Om jag någonsin blir ett helgon kommer jag säkerligen att bli ett ”mörkrets” helgon. Jag kommer alltid att vara borta från himlen – för att tända ljuset för dem som vandrar i mörker på jorden.
Ofta känner jag mig som en liten penna i Guds Händer. Det är Han som skriver. Det är Han som tänker. Det är Han som gör rörelsen, jag behöver bara vara pennan.Det är så vackert. Vackert. Vackert. Det är så vackert, som bara det kan vara vilket fått sin formulering i det djupa mörkrets möte mellan förtvivlan och längtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar