Gud och kunskapen

Nils Uddenberg får till en bra formulering i sin essä om Gud och Darwin. Som den darwinist han är har han förstås inte så mycket till övers för de gudstroende, men visar dem ändå skälig respekt i sin artikel. Det är när det gäller att belägga Guds existens som Uddenberg gör den formulering som är nog så tillämpbar även för de gudstroende. Han skriver:

Men en Gud som söker stöd i våra ofullständiga kunskaper – God of the Gaps – kommer att befinna sig på ständig reträtt. Allt fler gåtor har fått sin naturvetenskapliga förklaring.

Att Gud finns har föga med människans okunskap att göra. Det är inte så att Gud är den som är det vi inte har kunskap om eller riktigt begriper oss på. Trots att det oändligt ofta är just så den troende förstår – och använder – Gud är det knappast en rimlig förståelse av Gud eller en reell tro på Gud. Om Gud bara är skarven mellan mina kunskaper och förmågor är Gud liten och egentligen ganska obetydlig. För, som Uddenberg påpekar, vårt vetande utökas. Vår kunskap, både den offentliga vetenskapliga och den privata av olika slag, ökar. Om Gud då bara är våra okunskaper blir Gud allt mindre och mindre i takt med att kunskapen ökar. Något som är helt orimligt såvida Gud inte bara är en tankefigur just för att hålla ihop förståelsen av det vi inte begriper.

Om Gud existerar och är Gud i någon mening som vi inte kan omfatta, kan Gud inte reduceras till den som bara fyller ut våra kunskapsluckor. I alla fall inte med mindre än att upphöra vara Gud för oss. Då har vi istället blivit vår egen gud.

Gud är inte vår okunskap. Gud är inte vår oförmåga. Gud är inte heller förklaringen till det oförklarliga. Nej, Gud är den som är – och endast detta. Utan den som är, är ingenting. Inte ens vår förmåga till kunskap, vetenskap och vetande.