Här och nu

Läser frasen ”vill bli bättre på att leva här och nu” och tänker två saker. För det första att det känns som ett väldigt tidstypiskt yttrande. Och för det andra att det är väl självklart, var skulle man annars leva.

Tidstypiskt därför att talet om nunärvaro, att stilla sig, fokusera och så vidare har blivit väldigt vanligt. Det är dels en fokusering inåt, på det egna, och dels ett slags markering mot det hetsiga informations- och aktivitetssamhället runtomkring. I sin bästa form är denna fokusering sund och välgörande. I sin sämre form är den egoorienterad och introvert. Ibland kan man till och med misstänka att det är en (omedveten?) statussymbol – den som har möjlighet att påverka livstempot är privilegierad och den som har något att dra sig tillbaka ifrån är naturligtvis en viktig och betydelsefull person.

Samtidigt: Har vi inte en övertro på att livet kan levas någon annanstans än här och nu? Som om vi kunde leva det i ett annat rum och en annan tid än det som är för handen. Och kanske är det detta som får mig att värja mig inför uttrycket: ”leva här och nu”. Att det faktiskt är en självklarhet; livet är det som pågår här och nu. Om sedan vi väljer att ha tanken någon annanstans, att fokusera mer på något fjärran än på det nära, och så vidare, då är det ett annat problem än det som rör var livet egentligen äger rum.

Om vi tror oss kunna styra över livets rum och tid är risken stor att vi missar hela grejen. Livet levs alltid här och nu – det kan vi inte ändra på.